Trots allt. .
Jag lever! Festen var inte så tråkig att jag dog iaf.
Men jag gick före vissa av tanterna dock.
Ibland är det skönt att kunna ha en operation att skylla på =P
Det var god mat och tanterna var faktiskt trevliga.
Förutom tanterna så var det farbröder, småbarn och deras föräldrar . . och så var det Jenny.
Ensam ungvuxen. Kändes ju underbart roligt, (eller inte)
Åt min mat, umgicks lite, ursäktade mig ( sa att det värkte i min kropp ) och gick hem och tittade på tv =P
Huvudsaken var iaf att jag kom dit. Man behöver ju inte vara där hela kvällen och då menar jag att det höll på hela kvällen eftersom jag hörde trubaduren spela när klockan var över 12.
Sen blev det söndag och min älskling kom hem! Kändes som att en hel vecka hade gått, så mycket saknade jag honom =)
Tänk att man kan sakna någon så otroligt mycket. Det är iofs väldigt nyttigt att man är borta från varandra.
Snart har en vecka gått av min sjukskrivning. Smärtan är bättre men inte helt borta. .
Det går framåt! Vill bara att stygnen ska försvinna. tycker det är läskigt att dom är där och jag är rädd att dom ska gå upp. Vilket jag samtidigt inte tror eftersom det har gått en vecka. Det värsta är ju dessa sprutor! Som jag ska ta själv!! Men nu imorse så tog jag den sista, yaaaaay! =) =)
Nu ska jag ta mig en dusch, plocka undan lite och sen gå och handla.
Förresten, visst känns det som att hösten börjar komma? Är det bara jag som längtar?
